Gattet av Åsa Nelvin

”I Gattet tar man inte ett steg för långt. / Jag måste tala om för dig – I Gattet / faller man hela livet. / Förlorad, heter det.”

Gatt kan betyda mellanrum, eller öppning. I Åsa Nelvins prosalyriska diktsamling Gattet, med undertiteln Sånger från barnasinnet, som utkom första gången 1981, är det en beteckning på den trånga gata i en skånsk stad dit sjuåriga Lisa kommer med mamma och bror för att tillbringa sommaren hos mormodern och den psykiskt sjuka moster Äster. Året är 1958. I 41 numrerade dikter, med sex infogade drömskildringar, beskrivs barnets upplevelser av utanförskap, av att vara en främmande som inte talar samma språk som andra. Det fysiska tränger sig hela tiden på, med röster, beröring och den egna kroppens gränser. Bara med den sjuka mostern hittar hon en gemenskap, något som förenar.

Åsa Nelvin föddes i Göteborg 1951. Några veckor innan Gattet utkom tog hon sitt liv, knappt trettio år gammal, och hon fick därför aldrig uppleva kritikernas unisona hyllning av boken. Hon hade tidigare utgivit två barnböcker samt två romaner som mottogs med blandad kritik. Åsa Nelvin hörde inte riktigt hemma i tidens socialrealism och att stämpla de bägge romanerna som ”kvinnolitteratur”, vilket skedde, var att förenkla. Den som söker fakta och information om Åsa Nelvin kommer snart att upptäcka att ordet missförstådd förekommer i många artiklar. Men bortglömd blev hon aldrig; hennes namn har aldrig bleknat bort och senare har hon kommit att delvis omvärderas. Själv upptäckte jag Åsa Nelvin av en slump i mitten av åttiotalet, då någon skrev att romanen Kvinnan som lekte med dockor borde hyllas som en av sjuttiotalets allra viktigaste romaner.

2007 skrevs en avhandling om hennes författarskap och 2009 utgavs Gattet på nytt av Norstedts förlag samtidigt som förlaget Lejd gav ut romanen Tillflyktens hus från 1975.

Åsa Nelvin började tidigt att måla, teckna och skriva. Endast femton år gammal antogs hon på Scenskolan i Göteborg som en av de yngsta eleverna någonsin. Hon avslutade inte den utbildningen men fick en stor roll som tonårsdotter i tv-serien Friställd 1969. Samma år utkom hennes första bok De vita björnarna.

I Gattet samsas desperation med svart humor när Lisa med sin genomträngande blick registrerar den omgivning hon inte hör hemma i och vill fly ifrån. Skildringen av barnets kamp för sin integritet, det sårbara jagets sköra skal växer till en tidvis smärtsamt brutal beskrivning av mänsklig alienation och ensamhet. Några rader från den allra sista dikten lyder: ”…För varje gång är det samma sak, / fullkomligt självklart att lämna allt. Ja / förhärdad – att inte veta vad kärlek är, / när jag haft alla dessa kvinnor omkring mig / som offrat sina tungor av rörelse. Gattet / bleknar bakom mig, vitnar med ett svagt / fräsande. Och i varje sekund upphör mitt liv / och deras. Det är bråttom nu…”.

Ett stort författarskap tog slut för tidigt.

Gattet finns både som talbok och punktskriftsbok