Ormboet av François Mauriac

En mästare på de mörka sidorna av människans psyke sägs Francois Mauriac (1885-1970) vara. Jag är beredd att hålla med. Ormboet publicerades 1932, men ett tecken på dess aktualitet är att romanen gavs ut i nytryck av förlaget Brombergs häromåret.

En äldre sjuk man ser tillbaka på sitt liv i en borgerlig värld, styrd av pengar och konventioner. Sin stora familj och förmögenhet till trots är han full av bitterhet, hat och förakt. Barnen tänker han till varje pris göra arvslösa, eftersom han av deras varje ord och handling utläser manipulation och girighet.

För mig handlar Ormboet om en människas svårigheter att acceptera livets nyanser. Tillvaron och de mänskliga relationerna är i all sin komplexitet ogripbara och omöjliga att till fullo begripa. För den människa som blivit kränkt i något avseende kan försoningens väg bli något av en omöjlighet, trots en stark längtan efter gemenskap och kärlek.

Jag läste Ormboet med stor behållning. Det är en bok att begrunda, kanske också att dra lärdom av... Jag tänker på hur negativa föreställningar kan bli en slags hjärnspöken, som skymmer sikten för positiva erfarenheter. Ormboet är inte lättsmält, men väl värd att läsas.

Ormboet finns inläst som talbok