Underbarn av Roy Jacobsen

Finn, en pojke i tioårsåldern, bor med sin mamma i ett höghus i en förort till Oslo. Det är tidigt sextiotal och Finn och mamma har bara varandra. Pappa kranföraren omkom tidigare i en olycka, och för övrigt hade han och mamma då hunnit skiljas och pappa gifta om sig, vilket innebär att mamma och Finn snuvats på den änkepension de så väl skulle ha behövt. Mamma arbetar i en skoaffär men har svårt att få pengarna att räcka till.

I inledningskapitlet bestämmer sig mamma och Finn ändå för att rusta upp sin lägenhet. De har tänkt måla väggarna men när grannen föreslår tapeter blir mamma tveksam. Inne hos grannen, där de aldrig förut varit, får de för första gången beskåda "den storblommiga tapet som under sextiotalet skulle göra om norska arbetarhem till små tropiska djungler...". Mamma frågar besvärat hur "kostsamt" det hela kan vara men bestämmer sig ändå för tapeter. Tanken är att de ska skaffa en inneboende som ska få hyra Finns rum och han själv ska sova inne hos mamma. Efter många turer får de till slut en inneboende men de får dessutom ännu en ny människa i sitt hushåll: lilla Linda, sex år och Finns halvsyster. Lindas mamma är drogmissbrukare och kan inte ta hand om sin dotter. Vad som får Finns mamma att ta emot henne i sitt eget hem blir väl inte riktigt uttalat men en dag kommer hon i alla fall med bussen och efter det blir inget sig likt.

Linda är ett krävande barn och långsamt går det upp för Finn att det finns sidor av mamma han inte känner till. Plötsligt är hon inte bara den trygga famn han alltid tagit för given. Lindas ankomst väcker upp andra sidor av mamma och hon visar sig vara skörare än Finn kunnat tro. För första gången drivs det in en kil mellan mor och son; en spricka som är svår att laga.

Underbarn är en roman om klass, barndom och uppväxt. Och på många sätt en roman om skam. Skam över de ekonomiska förhållandena, skam över rädslan för myndigheter och överhet. Perspektivet är den vuxne Finns, men det är barnens utsatthet och villkor som så övertygande beskrivs. Jag tyckte det var en mycket gripande, ja rörande, historia om vad det innebär att vara barn; om hur marken gungar när man för första gången inser att det finns hål i de vuxna - hål som man inte vet hur man ska förklara och än mindre fylla igen. Men man vet att de finns där, de där hålen, och när man insett det blir man själv aldrig densamma mer.

Underbarn finns som talbok och punktskrift