Surt sa räven om rönnbären - 9 öar du inte vill besöka

Nu är det den tiden på året när de som har semester gärna överöser alla andra med soliga bilder från vackra stränder här hemma eller i varmare länder. Men vi som inte är lediga och inte kan ta oss ut till den där vackra ön med de solvarma klipphällarna eller vandra över silvervit sand under skuggande palmer, vi får helt enkelt ta och trösta oss på annat sätt. Som redan de gamla grekerna visste kan man alltid sätta näsan i vädret och muttra tyst om sura rönnbär (eller vindruvor) om något gott ligger litet utom räckhåll. Och därför kommer här en liten lista på böcker som vi kan läsa under sommaren för att intala oss själva att öar inte alltid är så roliga att vistas på.

1.Varma öar i varma hav får nog många svenskar att tänka på Thailand, även om det resmålet kanske är vanligare på vintern. En mindre trevlig ö vid den thailändska kusten är den i Alex Garlands roman Beach. Till skillnad från många andra öar i området finns här en strand som är helt okänd för turisterna. En döende man berättar för den unge ryggsäcksturisten Richard om stranden och om den koloni västerlänningar som lever där. Av mannen får Richard en karta och tillsammans med ett par vänner lyckas han också hitta kolonin. Det lilla samhället startade en gång i tiden som en självförsörjande utopi, men när Richard kommer dit har allt redan börjat rasa samman. På den här stranden väntar ingen solig semester …

2. Beach utspelar sig 1995 och på den tiden var det vanligt att man som ryggsäcksturistande ungdom köpte en jorden runt-biljett som man kunde använda i ett år för att ta sig till diverse exotiska platser. Ett av villkoren var att man bara fick resa i en riktning: antingen österut eller västerut. Om vi gör likadant och fortsätter en liten aning längre österut kan nästa stopp bli en riktig klassiker: Flugornas herre av William Golding. I den här världskända romanen från tidigt 1950-tal kraschar ett flygplan med en grupp skolpojkar på en ö i Stilla havet – just en sådan ö som på ytan ser ut att vara ett paradis. Men här finns inga turistanläggningar eller pooler och det finns inte heller några vuxna som kan ta hand om barnen. Istället är de utlämnade åt sig själva och snart har de starkare börjat förtrycka de svagare, och vidskepelsen och skräcken eskalerar till offerhandlingar och mord. En bok som kan få läsaren att tänka till både en och två gånger när det gäller att skicka sina barn till det där mysiga sommarkollot.

3. Ytterligare en bit österut och en bra bit längre åt söder ligger Sydamerika, Falklandsöarna och Antarktis. Här någonstans finns också den väderstation som den 30-årige krigsveteranen i Albert Sanchez Piñols roman Kall hud har tagit på sig att bemanna. Han ska avlösa en kollega, men när fartyget som observatören har fått skjuts med anländer är hans företrädare försvunnen. En bit bort på ön reser sig dock en fyr som bemannas av en fåordig fyrvaktare. När natten sänker sig över ön visar det sig att fönsterluckorna i väderobservatörens hus inte var igenbommade utan anledning.  Underliga grodliknande varelser väller upp ur havet och går till angrepp. Väderobservatören söker skydd i fyren och får snart anledning att betvivla att fyrvaktaren berättar hela sanningen för honom. Vad vill vattenvarelserna egentligen? Titeln Kall hud syftar förstås på grodvarelserna, men skulle lika gärna kunna vara en beskrivning av hur man känner sig när man läser den här romanen. Kanske är det inte bara slemmiga alger som slingrar sig runt benen på oss när vi vadar ut i vattnet för att bada?

4. Om vi nu tar oss litet längre norrut hittar vi Västindien – ett välkänt tillhåll för forna tiders pirater. Här någonstans kan man, med rätt karta, hitta den mytomspunna Skattkammarön där sjörövaren kapten Flint en gång grävde ner sina enorma skatter för att sedan fly undan både lagen och sina forna kumpaner och gömma sig under antaget namn på ett litet värdshus vid den engelska kusten.  Naturligtvis spårar piraterna upp honom, och värdshusvärdinnans son Jim dras med i jakten på skatten. Vi tänker oss oftast Skattkammarön av Robert Louis Stevenson som en barn- eller ungdomsbok, men i sin originalversion är den en ganska våldsam historia och piraterna lämnas till slut att dö på den obebodda ön. En ännu mer osminkad vuxenvariant av berättelsen får man i Björn Larssons roman John Long Silver.

5. Någonstans i dessa varma vatten ligger kanske även De dömdas ö i romanen av Stig Dagerman. Den här ön har inget namn och dess geografiska hemvist är okänd, men eftersom den har ett varmt och fuktigt klimat kan vi välja att för tillfället placera den här. Fem män och två kvinnor har strandsatts på en öde ö. De har bara en tunna med färskvatten och det finns inte mycket att äta. Här finns giftiga buskar, köttätande ödlor, blinda fåglar och rovgiriga fiskar. Marken är torr och ökenartad. De skeppsbrutna vänder sig mot varandra i kampen för överlevnad och romanens motto är mycket passande: ”Två ting fyller mig med fasa: Bödeln inom mej och bilan ovanför mej”. De dömdas ö är inte någon lättläst bok. Förutom den ångest och utsatthet som de skeppsbrutna känner är Dagermans febriga och hallucinatoriska språk inte alltid så lätt att hänga med i, men det ger en djupare dimension åt berättelsen. En modern svensk klassiker.

6. Reser man nu en bit norrut så kan man råka hamna på Shutter Island, strax utanför Boston. Inte heller detta är en ö du vill semestra på – den är nämligen platsen för ett fängelse där farliga brottslingar med grava psykiska störningar hålls inspärrade. Till Shutter Island kommer den unge polisen Teddy Daniels, som har fått i uppdrag att ta reda på vad som har hänt en försvunnen patient. Trots att läkarna påstår att det bara finns 66 fångar på ön hittar Teddy bevis för att en 67:e patient finns intagen här och så småningom upptäcker han att han har dragits in i en komplott med kopplingar tillbaka till Andra världskrigets fasor och att han inte längre är fri att ta sig bort från ön. Patient 67, som är skriven av Dennis Lehane, är en riktigt ruggig historia där öns karga natur och hårda klimat spelar en stor roll för den obehagliga stämningen.

7. Nu kanske det börjar bli dags att dra sig hemåt, men på vägen gör vi ett stopp i nordligare trakter – på Svalbard. Hit reser 1937 den unge Jack Miller som deltagare i en vetenskaplig expedition. Jack är en fattig, arbetslös man som blir något av en outsider i fyrmannagruppen, vars andra medlemmar alla kommer från den brittiska överklassen. Men han är glad över att få följa med och uppleva det stora äventyret. Problemen för personerna i Michelle Pavers skräckroman Evig natt börjar på klassiskt manér med den traditionella ”infödingens varning” när kaptenen på den norska båt som ska föra ut expeditionen till ön mycket bestämt varnar dem för att slå läger på Gruhuken. Naturligtvis förklarar han inte varför, han bara muttrar och blänger och till sist får de unga männen som de vill. De skulle förstås ha lyssnat på kaptenen. Andra expeditioner har nämligen tidigare slagit läger på samma plats. Hemska saker har skett och onda andar dröjer sig kvar i mörkret. Och när Jack blir lämnad ensam efter en olycka följer de ruskiga händelserna slag i slag: steg i natten, mystiska olyckor, skuggor som skymtar i ögonvrån… Läs den här boken nu, för när vintermörkret sänker sig blir den nästan alltför skrämmande.

8. Till sist är vi tillbaka i den svenska naturen igen. Även här lurar ruggigheterna i vassen. Säkert finns det en hel del farliga öar även på västkusten, men jag väljer att göra mitt Sverige-stopp i Roslagens skärgård. I John Ajvide Lindqvists roman Människohamn lurar ondskan inte uppe på Domarö, där händelserna utspelar sig, utan i vattnet runtomkring. På Domarö finns Anders, som förlorade sin dotter Maja en dag när familjen gjorde en skidutflykt till en närbelägen fyr. Det var flera år sedan men Anders kan förstås inte glömma och när han så en dag får ett meddelande från Maja vet han att han måste göra allt i sin makt för att hitta henne igen.  Vad vet de kluriga skärgårdsborna egentligen? Vad döljer sig bakom den idylliska fasaden? Vilka är det som kör flakmoped över ön och citerar låtar av The Smiths? Människorna förlorar kontrollen över havet och havet vill återta det som är sitt. Skaffa inte sommarhus på den här ön!

9. Vi avslutar resan i vårt grannland Finland, eller rättare sagt på en ö någonstans i Bottenhavet. Hit reser muminfamiljen i Tove Jansons Pappan och havet. Och tro inte att det bara är en bok för barn – den är nog så obehaglig läsning även för den vuxne. Muminpappan är frustrerad. Han vill bli en riktig författare! Han vill ut i världen och uppleva äventyr! Chansen uppenbarar sig i form av anställning som fyrvaktare på en nästan öde ö, och muminpappan drar med sig sin motsträviga familj ut på havet. Fyren visar sig vara ett ganska kalt och dystert ställe. Så småningom börjar alla förändras – och inte till det bättre. Den buttre fiskare som bor på ön vill helst att de flyttar därifrån, men honom lyssnar de inte på. Pappans författarskap blir det inte så mycket av med. Han misslyckas med det mesta han tar sig för på ön och hans ångest blir allt värre. Till sist blir han som besatt av att förstå sig på havet och engagerar sig så i det att han knappt kan tänka på något annat. Samtidigt blir han alltmer aggressiv och misstänksam mot de andra. Muminmamman avskyr ön och längtar tillbaka till hemmet. Hon börjar dekorera fyren med en målad trädgård och försvinner in i den. Längs öns stränder stryker Mårran omkring på nätterna, följd av en dödlig iskyla. Till sist kommer stormen och ställer allt på sin spets.

Men nu får det räcka. Det finns många fler läskiga öar som vi skulle kunna besöka, men det duger så här. Nästa gång någon visar en bild från sin vackra badsemester på en mysig skärgårdsö så behöver vi inte vara avundsjuka. Vem vet vad som gömmer sig under badbryggan?