30 april 2009

Bruno K. Öijer - Älvor, och ett och annat lok

Det finns något av skogstroll eller naturväsen över Bruno K Öijer. Under den stora, svarta hatten spretar ett rufsigt hårburr. Han lutar sig fram över mikrofonen och trollbinder publiken när han läser sin poesi. Öijer har ett mycket personligt sätt att läsa sin poesi och har man en gång hört honom live, kan det hända att man plötsligt ”hör” hans röst, när man sitter med en av hans dikter framför sig.
Många poeter har försökt imitera Bruno K Öijers sätt att läsa, fast ingen som jag har hört kommer ens i närheten av originalet.

Öijer verkar ha kontakt med en dold dimension som de flesta av oss andra missar och det är kanske där han hittar sin unika Power (dock lär Greta Garbo ha pratat med små troll under soffan). Kära läsare, avslöja nu, vem du brukar tala med, ensam på din kammare..
I dikten ”Främmande” kommer jaget hem och vrider om nyckeln till sin lägenhet, men känner att han liksom tränger sig på. Han står kvar utanför dörren och väntar på att de ”främmande, osynliga” ska hinna ställa i ordning möblemanget och plocka ihop sina saker, innan han låser upp och kliver in, medan han låtsas som om han ingenting vet.

Men jag tycker speciellt mycket om när Öijer skriver om älvor. Jag funderade på när älvorna egentligen framträdde för första gången och har gått på jakt efter dessa fröknar genom Öijers dikter. Redan i diktsamlingen ”Giljotin” från 1981 dyker de upp:

älvor
på sidan sju
gör inbrott i dina ögon”. (ur dikten XXXVII)

I senaste diktsamlingen ”Svart som silver” sitter en älva bakom ett litet grönt skrivbord ”med utdragna lådor våta av dagg”. Hetsad försöker hon skriva sig hem. Bläckhornet är fullt av blåbär och ligger omkullvält. Är det möjligt att ”skriva sig hem”? Är det det Bruno K Öijer försöker göra? Skriva sig hem.
Det finns en speciell känslighet i dessa dikter. De rör vid ens hjärta, som i dikten ”Till avsked:

varje natt i sängen
sprang sagofigurer fram
och tog på ditt hjärta”

Den mest hjärtskärande ”älvadikten” är den som finns på sidan 19 i ”Dimman av allt

"i din hand
låg skärvorna av en älva
dörren var stängd
rullgardinen nerdragen
och när du lyfte upp hennes hjärta
när du höll det försiktigt
längst ut på din fingertopp
kämpade det fortfarande
blinkade i mörkret
gav ifrån sej små ljud”.

Älvor och varelser från sagans värld kan påminna oss om vår känslighet och frälsa oss, ibland kan de faktiskt inte hålla sig stilla, utan ligger och skaver vid ens bröst. Och de är listiga, lyckas alltid lura en och slita sig lös, skrattar och hoppar av lycka, så skorna smäller ”mot månstrimman”. Men det finns också ett offertema som återkommer i dikterna, en flicka spjärnar emot, när man försöker trä på henne en spetsblus och man skär då upp en skåra i hennes skuldra. I en annan dikt ligger någon i en vit sagokista med fågelvingen hängande utanför:

”sett hur stolt du var
över det upptuggade såret i din sida hopsytt
med gröna strån av gräs”.

Märk väl, detta väsen är stolt över sitt sår. Många av naturens väsen kan verka väldigt sköra, men en blomma kan vara oerhört stark. Tänk på maskrosen som bryter genom asfalten. Hos Öijer finns många starka blå blommor: Blåsippor, blåklockor, blåklint och en slags underjordisk vas ”med blåskummande aprilblommor”. (ur Medan giftet verkar).
Här visar blåsipporna vad de går för:

”vid banvallen
låg ett omkullvält lok
tungt och kallnat
svart svartare än svart
låg det på sidan
och under kom blåsippor upp
ömtåliga och små
måste dom växt till sej på sina stjälkar
och slagit ut till en blå rymd
som långsamt pressade sig högre och högre
och välte tillbaka loket
lyfte upp det till rälsen igen”. (ur Det förlorade ordet)

Bruno K Öijer är en mytomspunnen person och redan 1975 skapade han rubriker i svensk press.
”Kaos vid Sergels torg när poet kastade bort 4000 kronor”, skrev Expressen. Öijer hade fått ett stipendium av Bonniers. Han växlade in summan i enkronor och kastade ut mynten i tunnelbanenedgången vid Sergels torg. Efteråt var han helt pank.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.