Babian

Novellsamlingen ”Babian” fick Nordiska rådets litteraturpris år 2008. I rådets motivering nämns omdömen som: ”Nyskapande”, ”illavarslande realism” och ”globalt livsmörker”. Det är inte bara en mörk, det är en nattsvart bild av människan som Naja Maria Aidt tecknar, och det är främst en bild av medelklassen.
Det är så att man blir mörkrädd, ibland blir det praktiskt taget nattsvart, och jag frågar mig, finns det då inget hopp för oss konsumenter?

Zombiefilmer kan ses som en bild av den nutida människan som konsument, en själlös tingest som drivs av ett måttlöst begär. Naja Marie Aidt har tidigare sagt i en intervju att babianer, som lever i strängt hierarkiska samhällen är kannibaler.
En babian kan alltid avleda ångesten och lätta på trycket en stund genom mera shopping, sex, mat eller en stunds misshandel av någon familjemedlem. Det handlar förstås om att märka någon som står lägre i rang i flocken än en själv. Nä, det enda hopp jag kan finna i den här novellsamlingen är att det är ”snyggt gjort”. Naja Maria Aidt har ett vackert språk, det märks att det är en poet som hållit i pennan.

I ”Babian” är det kroppen som står i fokus och författaren själv lär ha mått fysiskt dåligt när hon skrev boken. Här kan man läsa om barnmisshandel, tidelag med får, en mängd olika situationer där människor förnedrar varandra, ofta genom sexualitet. Kärnfamiljen verkar direkt livsfarlig, här finns hela tiden ett underliggande hot om våld som t.ex. i ”Cykeltur” där mamma, pappa och sonen Sebastian är ute på något som man skulle kunna tro är en ”trevlig cykeltur med familjen”. Men redan på första sidan anar man att något inte står rätt till, när en ensam fågel skriker förtvivlat, ”liksom för sitt liv” och Sebastian tittar ängsligt på sin mamma… En av de mörkaste berättelserna ”Torben och Maria” handlar om Maria (som älskar fläskstek med svål?!) och regelbundet slår sin tvåårige son. Maria är dock ingen typisk medelklassperson utan mera White Trash.

Genomgående finns ett förakt för svaghet och det är kanske den värsta ingrediensen i Aidts berättelser. Hon har rätt, det är märkligt att ett samhälle med en hög materiell standard inte kan kosta på sig mera tolerans och generositet. Eller är det bland de fattiga som generositeten finns? Nej, så enkelt är det nog inte. Men jag skulle önska att Aidts noveller hade varit lite mera nyanserade, ibland tycker jag symboliken är lite väl övertydlig, som när den misshandlade pojken sjunger ”Bä, bä vita lamm” t.ex.

Jag instämmer helt i författarens kritik av vårt moderna materiella samhälle. Men hennes figurer beskrivs enbart som kroppar, de verkar knappt ha ett eget medvetande, utan rusar med flocken i en malström av känslor och begär. Men vi är ju faktiskt inte bara en flock djur, vi kan ju både läsa och skriva :-)..

Den mest intressanta novellen i mitt tycke är ”Avbrott”. Berättelsen börjar med att huvudpersonen öppnar dörren och en asiatisk kvinna tränger sig in. Han försöker slänga ut henne, men hon slåss vildsint och han får ge sig. Kvinnan inrättar sig i hans lägenhet, hon diskar och lagar mat, använder hans tandborste och morgonrock. En kväll när han kommer hem är hon redlöst berusad och uppför en vild dans och en dag är hon bara borta tillsammans med hans pass och pengar. Den här novellen är inte förutsägbar, det är riktigt underhållande med denna asiatiska kvinna som inte agerar som det ”typiska offer” hon väl borde vara.. och hon var inte ens ung och slank..
Låna boken hos TPB