Det sägs att små barn är små bekymmer och stora barn är stora. Det var förstås en tonårsförälder som myntade det talesättet. David Gilmour är filmskribenten som lät sin skoltrötte son Jesse hoppa av skolan och ”göra ingenting”, fast på ett villkor: att pappa och son tillsammans skulle se tre filmer varje vecka samt att David enväldigt valde filmerna. Sextonårige Jesse accepterade erbjudandet, som ju uppriktigt talat inte låter alltför betungande.
Under ett par år hinner pappa och son se ett stort antal filmer tillsammans. Samtidigt samtalar de om flickvänner, kärlek och livet. David hinner fråga sig själv ett antal gånger om hans erbjudande till sonen var oansvarigt och dåraktigt. Det David bävar mest för är insikten om att han har hjälpt till att stjälpa sonens chanser till ett bra liv.
Om man är intresserad av film så ger boken en del triviala anekdoter ur filmhistorien. Främst ur den amerikanska förstås, även om David även tvingar Jesse att se ett urval europeiska filmklassiker.
”Filmklubben” är utformad som en roman, men beskriver en verklig historia. Den är trevlig och lättläst om relationen mellan förälder och barn-på-väg-mot-vuxenlivet. Berättaren själv är medkännande och svartsynt humoristisk. David Gilmour är en sympatisk kille och även om han inte gör allting rätt (men vem gör det?) så vill han väldigt väl, på det där ambitiösa medelklassiga sättet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.