Enhet av Ninni Holmqvist

Det här händer med Dorrit Weger:

Vid fyllda femtio lämnar hon det hus på landet där hon levt tillsammans med sin hund Jock. Jock får ett nytt hem hos en barnfamilj och Dorrit hämtas upp utanför sitt hem av en diskret bil med tonade rutor. Hon körs till Andra reservbanksenheten för biologiskt material, där en liten lägenhet väntar på henne. Lägenheten är bekväm och hemtrevlig men saknar fönster och är ständigt övervakad med hjälp av de små kameror som helt öppet finns utplacerade överallt, till och med i garderoben. Dorrit hänger undan sin varma duffel av ylle, för på Enheten råder ständig sommartemperatur och blommorna i den vackra vinterträdgården vissnar aldrig. På kvällen gör hon sig redo för att delta i den fest som varje månad hålls för alla nyanlända.

Dorrit är huvudperson i romanen Enhet av Ninni Holmqvist. Hon hör till de människor som av det svenska samhället klassas som onödiga och blir därmed en Umbärlig. Efter beslut i en folkomröstning delas befolkningen upp i Behövda och Umbärliga. Den kvinna som fyller femtio eller den man som fyller sextio och inte har barn, som inte har ett viktigt yrke inom till exempel vård och omsorg eller som inte kan visa upp ett intyg på att man är älskad av en annan människa får då inte längre bestämma över sitt eget liv, utan ställs till samhällets förfogande. Eller ges möjlighet att vara till nytta, som myndigheterna formulerar det hela. Läs det en gång till: den man eller kvinna som varken har barn eller kan uppvisa ett intyg på att hon är en älskad människa har inget värde i sig själv och förlorar rätten till sitt eget liv.

På reservbanksenheten bor man i egna lägenheter och lever ett bekvämt liv, med fri tillgång till affärer, restauranger, bibliotek, bio, teater och idrottshallar. De Umbärliga används för olika typer av medicinska, psykologiska och sociala experiment, som innefattar allt från att testa nya läkemedel till att donera sina organ, ett efter ett. Det börjar med donation av exempelvis hornhinnor och njurar och avslutas med en slutdonation, som man själv kan ansöka om. Den som inte ansöker får sig ändå tilldelat ett datum för den betydelsefulla slutdonationen då ens hjärta, lungor och andra vitala organ går till de betydelsefulla medborgarna, de Behövda.

På denna dödsklinik, på ytan förklädd till ett slags mysigt hotell och spa med all inclusive och där nyttotänkandet förklätts till omsorg och dragits in absurdum, får Dorrit ändå många nya vänner. Det är ingen slump att bland de Umbärliga återfinns många som, liksom Dorrit, har konstnärliga yrken. De har tänkt på sig själva, menar de Behövda, istället för att reproducera sig och på så sätt vara till nytta och föra samhället framåt. Själv är Dorrit författare och hon slutar inte att skriva fast ingen vet vad som händer med de texter som produceras inom Enhetens väggar. Över vardagen vilar en slags bedräglig trygghet, nästan som trivsel. Och det är just denna skickligt beskrivna, ombonade vardag - i så bjärt kontrast till den människosyn som ligger till grund för att Enheten existerar - som jag anser vara romanens styrka. Vad och vem avgör en människas värde? Vad är ett värdigt liv? Vad skulle jag själv göra om jag var Dorrit? Protestera, sparka, skrika och slå? Eller vänta och se vad som händer; tänka att det är ju inte min tur nu. Inte än.

Låna boken hos TPB