Olyckan är Ann Lagerhammars andra roman efter debuten Det som ögat ser från 2006. Journalisten och författaren Ina blir vittne till en frontalkrock mellan två bilar och räddar en sjuttonårig flicka ur ett av bilvraken. Flickan ligger i koma och Ina börjar besöka henne på sjukhuset. På samma sjukhus ligger också Inas åldrade och döende pappa, men istället för att besöka honom söker hon allt oftare upp flickans rum. För den medvetslösa flickan berättar Ina berätta om sig själv och sitt liv.
Ina sörjer att den nittonårige sonen distanserar sig från henne och att allt förtroende mellan dem är som bortblåst. Olyckan och den unga flickans tragiska öde har dessutom triggat igång en mängd uppdämda känslor och tankar hos Ina. Hon tänker på sin egen uppväxt och den komplicerade relationen till föräldrarna. Hon växte upp i ett tyst hem, där ingen någonsin visade känslor, och hur formar sådana uppväxtförhållanden egentligen en människa? De plågsamma minnena av skolkamraten Anneli har också börjat spöka.
Språket är behagligt, luftigt och lättläst och en stor del av romanen är verkligen läsvärd. Under den sista tredjedelen började jag dock litegrann tvivla på berättelsen. Kanske ska den veckotidningsmässiga avslutningen tolkas som författarens gestaltning av Inas inre upplösning (Ina försörjer sig delvis som författare av veckotidningsnoveller)? Det är i så fall, tänker jag, en poäng. En viss besvikelse dröjer sig kvar, över en annars bra roman.
Olyckan finns som talbok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.