Rapport från Señor Peregrino

Efter att ha avslutat Friday nights som jag nämnde i inlägget här, har jag i veckan börjar läsa Señor Peregrino av Cecilia Samartin.

Jag blev nyfiken på boken när ramlade över den i jobbet för några veckor sedan och ställde mig genast i kö på biblioteket. Det tog lite tid (nyutgiven = populär), men till slut så. Har nu kommit knappt hundra sidor.

Det var det färgstarka omslaget och den fascinerande berättelsen som gjorde mig intresserad. Boken handlar om en flicka, Jamilet, som fötts med ett förskräckligt födelsemärke på sin kropp, och som tar sig från sin hemby i Mexiko till USA där hon möter den mystiske Señor Peregrino. En, för mig, annorlunda bok och inte det jag brukar läsa i vanliga fall.

Hittills tycker jag väldigt mycket om den. Språket är lätt och berättelsen både finstämd, realistisk, kvick och fyndig: som stycket där Jamilet nämner sin pappa en kväll vid köksbordet med sin mamma, moster och mormor. (Eftersom Jamilets mamma blev våldtagen har Jamilet aldrig träffat sin pappa.)

"Ett säkert sätt att skaka liv i dem var just att börja prata om fadern, vilket Jamilet gjorde så fort hon fick en chans. Det var spännande att se de hemlighetsfulla blickarna, som omedelbart följdes av en fördjupad koncentration på handarbetet. Men det brukade sluta med att någon av kvinnorna påminde Jamilet om att hennes far hade varit död i många år, och tänk vilken olycka att han hade trampats ihjäl av sex hästar så att det inte blev något kvar av honom. Året dessförinnan hade det varit en drunkningsolycka och ytterligare ett år tidigare hade han blivit överfallen av ett gäng banditer som alla på en gång av någon obegriplig anledning hade skjutit honom i skrevet."

Fniss.

Utförlig recension utlovas senare i sommar! (Boken kommer som talbok i höst.)