Arseniktornet gavs ut på svenska i våras, men kom ut i Norge redan 2001, alltså flera år före Berlinerpopplarna och de andra böckerna.
Nu har jag dock inte läst Berlinerpopplarna.
Men jag hade ganska höga förväntningar på Arseniktornet. Bara bokomslaget kändes lockande, ett svartvitt porträtt av en vacker kvinna med ryggen mot fotografen, taget på 30-talet kanske. Och en släktroman, tre generationers kvinnor, okända livsöden, hemligheter. Gilla!
Historien i Arseniktornet är svart. Det börjar med att Amalie Thygesen är död. Hennes barn Ruby och Ib gläds och vill helst bara slänga ut allt så snabbt som möjligt och sälja huset, men Therese sörjer sin mormor. Bit för bit backar sedan historien. Vi får följa med in i Rubys barndom och unga vuxenliv och därefter Amalies. Amalie i det dekadenta Köpenhamn som varitédansös med en lovande framtid. Men där finns inte många lyckliga stunder.
Berättelsen är tung och dyster. Ansatsen är bra, men sedan tycker jag tyvärr att det tappar fart. Fascinerande är fel ord och fängslande för starkt, men det är trots allt en obehaglig och ganska tragisk skildring av några kvinnors liv i början av nittonhundratalet, om vad som formade dem till de människor de blev, och som kanske får oss att förstå varför Ruby skrattar av glädje och lättnad när hon berättar för sin dotter att mormodern är död.
Arseniktornet finns tillgänglig som talbok, punktskriftsboken är under produktion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.