Kvicksand av Anne Swärd

Det är sällan jag läser en roman två gånger numera, åtminstone med bara ett par års mellanrum, men nu har jag precis läst Kvicksand för andra gången. Ännu en gång är jag förbluffad över hur bra den är. Jag har en känsla av att det är alldeles för få som har upptäckt Anne Swärd och det är synd i så fall, hon är en otroligt spännande författare.

Kvicksand utspelas i ett Köpenhamn i sönderfall år 2035. Inte en renodlad science fiction, teknologisk utveckling har ingen betydelse i romanen, man pratar fortfarande i mobil och ser på TV. Däremot en mörk och skrämmande dystopi som beskriver ett samhälle där medkänsla är satt på undantag och ekonomiska intressen styr och ställer helt efter eget godtycke. Fattigdom och brottslighet breder ut sig, känslan av vanmakt och disorientering är stark. Staden är stadd i så snabb förvandling att alla kartor snart blir inaktuella. Tunnelsprängningar pågår under staden dag som natt, och ingen tycks veta mer än att det är en förmögen privatperson som har köpt rättigheterna.

Berättarjaget Adam är en trettiofemårig man som kör runt i sin taxi, med en kanin i bur som sällskap. Han saknar körkort och är helt i händerna på sin arbetsgivares goda vilja, både när det gäller jobb och bostad. Föräldrarna är borta sedan många år och nu är även brodern försvunnen. Vad som har hänt familjen är okänt. Adam lever ensam och planlöst.

Längre in i boken kommer berättarjagen Azra och Kaj till tals. Azra är en kvinna som flyr för livet från sin ex-pojkvän, Kaj är den före detta hustrun och mamman, som minns en familj som en gång fanns.

Svår att släppa är den, Kvicksand. Swärd har ett språk och sätt att berätta som understryker upplevelsen av främlingskap och annalkande hot. Glädjande nog finns mer att läsa av Anne Swärd. Utöver Kvicksand finns debutromanen Polarsommar att låna som talbok och nya romanen Till sista andetaget är på gång i TPB-katalogen, både som talbok och punktskriftsbok.