Hundarna av Ola Nilsson

Romanen Hundarna av Ola Nilsson tilldelades i år Norrlands litteraturpris och var även nominerad till tidningen VI:s litteraturpris. Det är en tunn, sparsmakad roman där den strama, koncentrerade texten vibrerar och ibland nästan sprängs av det som sker under ytan, av det där som bultar lite längre in. Ola Nilsson föddes 1972 och växte delvis upp i det jämtländska lilla samhället Hammerdal. Hans två första böcker kom ut på ett litet lokalt förlag och han fick inte den mediala uppmärksamhet som han fått med Hundarna, utgiven på Natur och kultur.

Det är den första delen i en planerad trilogi. Tiden är 1980-tal och platsen ett samhälle beskrivet som det Hammerdal Ola Nilsson har anknytning till. Handlingen kretsar kring fem ungdomar i tonåren, systrarna Ida och Sanna, bröderna Filip och Kalle samt Nicklas, som lever med ett vitt ärr över hela ansiktet som en ständig påminnelse om den bilolycka där han några år tidigare förlorade sin far.

Den nybyggda bron över älven är en samlingspunkt för ungdomarna; där balanserar man på räcket och känner hur det namnlösa kallar. I skydd av bron dövar man sig med alkohol; spriten blir en överlevnad, ett sätt att hantera smärta, ensamhet och utsatthet. Det finns i romanen ett stort avstånd mellan de unga och de vuxna i deras närhet. Föräldrarna förekommer mest i bakgrunden, som några det gäller att hitta sätt att förhålla sig till och också distansera sig ifrån. I Idas och Sannas fall handlar det om en far med psykiska problem och psykotiska drag medan Filip och Kalle har en betydligt äldre far, en gammal kraftkarl som nu väntas hem från sjukhuset efter att ha drabbats av en stroke. De samtal som förs är få och de ord som uttalas får därför en egen laddning.

Det är en svart verklighet som skildras i Hundarna, en slags stillastående ödslighet i en värld där det är svårt att finna en egen plats. ”Alla som det var något med var tvungna att komma därifrån”. Och som läsare både värjer man sig mot den tillvaro som beskrivs samtidigt som man obevekligt dras in i berättelsen. Och jag själv, med rötter ”där uppe”, liksom säkert många andra, kan känna dessa stråk av något som man glömt, av något både främmande och välbekant. En gårdsplan, slitna uthus, boningshus där snickarglädjens färg har krackelerat. Och i varje gård hundarna, i kojor och på lina, hundarna som aldrig slutar skälla.

Hundarna av Ola Nilsson finns som talbok i TPB-katalogen