Slutrapport för Señor Peregrino

Jag skrev om Señor Peregrino tidigare i sommar. Nu är den färdigläst och finns nu också tillgänglig som talbok.

Cecilia Samartins bok handlar alltså om Jamilet, som efter sin mors död tar sig från Mexico till USA för att jobba ihop pengar och hitta en läkare som kan ta bort hennes födelsemärke. Hon flyttar in hos sin välbyggda, öldrickande moster Carmen, som har en affär med den gifte Louis.

Jamilet får jobb på ett mentalsjukhus och får i uppdrag att ta hand om patienten på översta våningen, som kallar sig "Señor Peregrino" (Pilgrimen). Hon kommer Peregrino nära och han berättar för henne sin historia, om en pilgrimsvandring till Santiago de Compostela som han och hans vän Thomas en gång tog, båda blixtförälskade i den vackra Rosa.

Boken är en blandning av flera olika världar; livet hemma med Carmen och Louis, jobbet på mentalsjukhuset, Peregrinos berättelse. Svängningarna är ganska stora och jag känner mig ibland osäker på vad det är för typ av bok. Vissa partier känns väldigt komiska. Scenerna med Carmen och Louis får mig att tänka på figurerna i Janet Evanovich böcker om Stephanie Plum. Faktum är att Carmen nästan är Lula på pricken. Samtidigt är Peregrinos poetiska berättelse som en resa till en helt annan tidsålder och en annan värld. Det blir lite av en krock.

Frågorna är många; man är aldrig riktigt säker på när i tiden boken utspelar sig, varför har Peregrino hamnat på mentalsjukhuset, vem är syster B, vad kommer hända med födelsemärket och vad spelar Eddie för roll?

På det stora hela är det ändå en (för att använda en utsliten klyscha) mustig berättelse. Jag gillar att hamna i en annan värld än den jag är van vid. Och eftersom frågorna är många vill man ju hela tiden gärna läsa vidare.