Det händer väl alla någon gång, att man är med om något och känner att man skulle vilja berätta för alla om ens upplevelse? Så kände jag efter förhandsvisningen av Norwegian Wood, som har biopremiär nu på fredag, den 18 mars. Ahn Hung Trans filmatisering av Huraki Murakamis roman är en stark, visuellt mäktig film, som etsar sig fast i minnet. Minnet intar också en central plats i Murakamis roman. "Jag var trettiosju när det hände och satt ombord på en Boeing 747:a." Ur högtalarna strömmar en smörig, instrumental version av Beatleslåten Norwegian Wood och Toru blir så starkt berörd att han drabbas av yrsel. I minnet kastas han tillbaka till sin studietid och de människor som då fanns omkring honom. På det här sättet lockar Murakami skickligt in läsaren i berättelsen (den här första scenen valdes bort i filmen, eftersom den riskerade att bli alltför sentimental på bioduken), som alltså utspelas tjugo år tidigare. Den unge Toru har just flyttat från hemstaden till Tokyo som student. Det är sent 1960-tal och tiden för studentrevolterna, men själv lever Toru mest i sina böcker. Både han och Naoko känner sig ensamma och efter att ha sprungit på varandra av en slump träffas de allt oftare. Naoko var flickvän till barndomskamraten Kizuki, som tog livet av sig vid sjutton års ålder. Vänskapen övergår i kärlek, men Naoko mår psykiskt allt sämre och en dag har hon försvunnit till en klinik i bergen. Toru reser dit för att besöka henne, men även om hon tar emot honom med glädje är hon på många sätt oåtkomlig för honom.
Jag gillar verkligen bokens vemodiga stämning och existentiella dramatik. Det är en underbar roman. Och nu alltså dessutom en underbar film.
Norwegian Wood finns som talbok och är 14 tim. och 23 minuter. Den finns även inläst på kroatiska/serbokroatiska.
Alla böcker av Haruki Murakami i TPB-katalogen
Läs tidigare inlägg om Murakami på Tipsbloggen
Gå till trailer för biofilmen på youtube
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.